Håraccesoarer. 

Idag blev det beställt två hårband med blommor på som jag tänkte ha till midsommar, så nu hoppas jag att det inte tar allt för länge för posten.

Såg nämligen en vän till mig som hade ett liknande och jag tyckte det var så fint så jag var tvungen att skaffa ett jag också.

Eller två stycken blev beställda då jag inte kunde välja färg.

Jag använder nästan aldrig håraccesoarer annars, det är som om man glömmer det lite.

Man kommer ihåg att ta på sig örhängen, armband och halsband men man glömmer lite att det finns ju accesoarer till håret också, så nu ska jag försöka komma ihåg det (får se hur bra det går ).

Dessa två blev beställda.

Dessa finns att beställa på www.harbutik.se

Här var en mycket stolt freja som fick en fisk när vi var och fiska i marahamn.

En riktig storfiskare på fyra år som till och med hade tålamod att sitta stilla och tyst med metspöet i väntan på att den oranga saken skulle fara under vattnet (frejas ord). Och hur lycklig hon blev då den gjorde det.

Frejas ansikte lös upp och leendet var upp till öronen och ögonen glittrade, då sa hon att nu är jag som min pappa (pappa leif är nämligen storfiskare han också).

Ja jisses vad snabbt denna flicka har växt upp, tyckte det var nyligen hon sprang runt i blöjan.

Sen när vi kom hem till mamma mona gick munnen i ett, freja hade så mycket att berätta om sin fisk hon fått och allt runt i kring så jag tror mamma mona fick skavsår i öronen haha. 

En lycklig dag med andra ord :)

Feeling broken

Barely holding on

But there's just something so strong

Somewhere inside me

and I am down but I'll get up again

Don't count me out just yet

I've been brought down to my knees

And I've been pushed way past the point of breaking

But I can take it

I'll be back

Back on my feet

This is far from over

You haven't seen the last of me

They can say that

I won't stay around

But I'm gonna stand my ground

You're not gonna stop me

You don't know me

You don't know who I am

Don't count me out so fast

There will be no fade out

This is not the end

I'm down now

But i'll be standing tall again

Times are hard but

I was built tough

I'm gonna show you all what I'm made of

I'm not going nowhere

I'm staying right here

You won't see me begging

I'm not taking my bow

Can't stop me

It's not the end

You haven't seen the last of mee.

Justin bieber.

Alltså vart man ska börja ang denna sjuka justin bieber hysteri.

var nyss in på aftonbladet och läste om konserten han haft i oslo, att ca:300 tjejer svimmat och att flera hundra också fått besöka sjukhus.

Att em tjej gjort illa sig själv för att vakterna skulle hjälpa henne och ett hopp om att justin bieber skulle komma och ge hans tröst efter konserten och en kram.

enligt vissa källor är det vad just justin brukar göra, hälsa på sina nertrampade offer från konserterna.

men att gå så långt att man gör illa sig själv för att få en glimt av sin idol? det är ju sjukt.

Vi vet att justin bieber är en bra sångare och ser bra ut, men betyder det att han har misst all sin rätt att vara människa?

Att bli påhoppad av sina fans vart han än vänder sig.

Var en kille som hade bott på samma hotell som justin och varit väldigt lik justin som hade kommit och gått från hotellet, han hade direkt blivit påhoppad av fans som trodde han var justin, dom slet av han solbrillorna och var helt vansinniga innan dom snabbt insåg att det inte var deras kära idol utan en look a like.

Hur kan man vara så besatt av en idol? en helt vanlig människa? och vars försvinner ett fans vett ur huvudet där dom står och grinar och skriker som dårar?

Justin säger att han älskar sina fans men nog undrar man vad han skulle ge för en dag utan fans och utan alla påhopp, bilder, foton och autograf skrivande.

Min kusin ska och se han imorgon i stockholm och vad jag skulle kunna ge för att få va en fluga på hennes axel för att se hur hon reagerar när hon får se sin stora idol =) Hoppas ni får en underbar upplevelse =)

SKA JAG ELLER SKA JAG INTE ?

Nya funderingar denna sömnlösa natt, börjar seriöst fundera på ett läkarbesök ang min sömn om jag inte får börja sova ordentligt snart.

Men då börjar jag ju undra, varför denna oroliga sömn och vad beror den på ?

Aldeles för mycket grubblande eller funderingar? eller bara inte känner för att gå och lägga mig? eller göra allt i sista minut så tröttheten hinner skrida över till övertrött ?

Såg kniven mot strupen denna kväll och fick mig en allvarlig funderare över yrkesväg att ta.

Jag har länge haft tankarna fokuserade på att plugga till förskolelärare, men nu börjar jag fundera igen.

Började sakna servitrisyrket enormt mycket, och började fundera tillbaka på min tid på vikingen och resten av alla ställen jag vikarierat på som servitris.

Jag saknar sammanhållningen av personalen och att möta nya människor, även om jag inte var den bästa servitrisen och kom att avsky yrket efter ett tag så börjar jag nu sakna tillbaka.

Men då kommer största frågan, skulle min kropp orka denna belastning och dessa långa dagar med 13-14 timmar om dagen ibland ?

Skulle man kollapsa helt ? eller skulle man jobba så mycket att man blir van? kanske börja träna upp kroppen och framförallt ryggen?

Vet just nu inte åt vilket håll jag ska gå, dels rädd för att misslyckas vilket jag också tror utgör stor del till varför jag har så svårt att komma till skott och ta första steget.

Om jag skulle välja att plugga till förskolelärare, skulle jag orka med alla tentor? pluggandet? alla uppsatser? m.m vad händer om jag kuggar och sen står där med studielån över huvudet och ingen utbildning att visa för det?

men samtidigt vill jag inte ha denna livsstil jag har nu, vikarierandes och aldrig veta vilken lön man har eller timmar man får, vilket utgör stor stress.

Det är ju inte så att jag valt denna livsstil själv, jag som hade så stora planer när man var yngre.

Men samtidigt kan jag ju bara göra nått åt detta själv, det är ju ingen annan som kan göra det åt mig.

Men när ska jag sluta fega och våga ta första steget?

aja nog med grubblande för denna kväll, nu inväntar man sex and the city (gamla program dock) men kul ändå.

och förresten, vad fan Luleå ????

Behöver skriva av mig lite...

Känner mig så less just denna timme, allt och alla och även mig själv.

Och hur gör man då för att ändra detta mån tro?

Känner mig så less just att vara den människa jag är, eller kanske inte människan men personligheten.

Hur många gånger har man inte fått höra av nära och kära att man är färgstark (och då inte på ett bra sätt) att man surrar för mycket, att man tar musten ur dom och att det är jobbigt att vara för länge i min närvaro.

Det vill säga att jag har ett sånt frammåt sett att vara att det blir ibland för mycket för andra människor.

Men hur gör man då för att tagga ner eller tona ner denna sprudlande allt för frammåt personligheten då?

Ända sen barnsben har man fått höra att shit!! vilken unge du är och ända fram till idag skojas det om vilken unge jag var.

Och att man dessutom med detta röda hår hade ett sånt temperament, eller hade ? snarare har?

Att man överreagerar på allt, överdriver allt, hittar på, barnslig med mera.

Men vad hände med att få ha sina egna känslor? eller är det kanske bättre att hålla dom inne och inte berätta det för människor runt om sig i risk för att dom ska bli stampade på ? eller rättare sagt att inte bli seriöst mottagen? att få höra om och om igen att man är omogen för den känsla man har?

och hur ska man då lyckas trycka bort denna känsla om den inte är okej att ha ?

Även om mycket kan vara skämt åsido så är det mycket som tar på en.

Kommer än ihåg idag när jag var ca: 12-13 den kommentar jag fick av inte en allt för närastående då, -kan du inte försöka vara mer som din syster?. det må vara många år sen men hur denna kommentar ekar i huvudet än idag.

Denna kommentar har orsakat många funderingar på väg ut i vuxenvärlden.

Jag gick om ett år på IV då jag praktiskt taget hoppade av i nionde klass - Min syster gick ut när hon skulle.

Jag tog körkort när jag var 21? om jag inte minns helt fel. - Min syster tog det när hon var 18 precis som man skulle.

Jag är arbetslös och vikarierar vid behov.- Min syster är restaurang chef på en finare restaurang.

Men jag tror ändå det som tar mest är när man får den kommentar att - man kan ju aldrig hitta på att göra nått med dig för du har ju aldrig pengar! att man aldrig har råd att komma med någonstans, utomlands m.m

men min syster kan alltid hänga med, så ibland känns det som att man stoppar käppar i hjulen för dom.

Det vill säga min familj vill utomlands men känner sig för dumma att lämna mig bakom vilket slutar med att dom antingen går ihop och betalar för mig eller att dom inte far alls.

Eller en lite kommentar som att - vi ides inte fråga dig att gå ihop på denna present för vi vet hur lite pengar du har.

JA det är inte lätt att vara arbetslös-arbetssökande.

Men om ni visste hur mycket en förfrågan gör i sinnet, även om ni vet att ni kanske får nej tillbaka, än att bara strunta i att fråga mig och tro någorti förväg.

Och även om ni är leds på att få höra nej jag har inte råd!  är det ändå inte värt att fråga mig igen för att göra mig glad?

För vem vet en dag så får ni kanske ett ja.

Nu kanske folk tänker, men varför skriva ut detta här på bloggen? men varför inte ? det är riktiga världen man lever i och varför dölja den ? varför låtsas som att det är fint utåt när det inte är det?

Jag tror alltid jag har jämförts med min syster, även av mig själv.

Jag har alltid sett upp till henne som min idol ända sen barnsben, tänkt att så där vill jag vara och bli.

Jag älskar min syster mer än allt annat men jag tror ändå jag är lite avundsjuk på det liv hon har.

Men då undrar jag är det på grund av mig själv? eller allt jag får höra av människor ? eller denna kommentar jag fick? eller dom pikar jag än får?

Och nej jag överdriver inte, utan berättar bara dom känslor jag har.

En av kommentarerna jag fått också var att - nej jag orkar inte fara själv med dig att du tar musten ur en och är alldeles för energisk, att då vill jag ha med mig någon fler.

Eller att i alla dessa år som jag känt dig så har jag aldrig rikrigt kunna acceptera din överväldigande personlighet!

Elakhet eller Ärlighet ? ibland undrar jag vad som är bäst att få höra.

Jag har en stark personlighet och jag vet inte vart den kommer ifrån för ingen annan i min familj har den, men helt enkelt här är jag och min stora personlighet så vad ska vi göra nu ? acceptera mig eller inte ?

Vad gör vi när jag och min personlighet är ivägen och tar sådan plats?

Och sen får vi ju inte glömma klassikern, övervikten! och hur mycket ska man orka höra om denna ? vad har hänt med att man är nöjd och duger som man är?

Och där tror jag att vi hamnar tillbaka lite på om det är Elakhet eller Ärlighet?

Eller en annan klassiker - exempel: se vad fin tröja jag hittade på rea för bara 50 kr =) svar: men har inte du nog?. Men asså hallå? vad hände med vad fin den var! eller oj vilket kap? men när någon annan köper skor eller kläder för över tusenlappen då får dom minsann höra hur fint det var.

Är det att dom försöker beskydda en från att spendera för mycket på liten lön eller är det bara att dom inte har något bra att säga åt en?

Varför känner man sig så ivägen överallt? även bland nära och kära? och som att ingen accepterar en för den man är? även om man är energisk och tar musten ur som?

Eller är detta ett fall av tyck synd om mig? Att vi har hört allt detta förut? men so what om ni har hört detta förut? bara för att ni har hört samma sak förut så finns känslorna fortfarande där, och dom försvinner inte bara för att ni vill det.

Jag började fundera på en sak som min arbetsterapeft sa: - varför bryr du dig så mycket om vad andra säger?

Det är faktiskt en fråga som jag själv också undrar, varför bryr jag mig?

Kanske för att det är människor som funnits runt mig en väldigt lång tid? jag älskar dom och bryr mig om vad dom tycker om mig? vill vara så bra som jag bara kan för dom! eller är jag otrygg i mig själv?

och när är det nog? när ska jag bli lika omtyckt som någon annan? som den jag är?

Och när ska jag själv acceptera och glömma min besvikelse över att jag är jag?

och varför kunde jag inte bli mer som min idol? hade jag blivit mer omtyckt då?

Är detta överdrivenhet eller starka kännslor?

Denna natt blir nog en lång natt av grubblande och funderingar.

Jag och jonny tyckte det var så fint väder ute så vi passade på att fara runt och fota lite fina vårbilder =)

vid kamlung blev det riktigt vackra bilder =)

titta snön börjar fara bort jiiiiippiii =)

Solen den lyste starkt på himlen och värmde riktigt ordentligt =)

självklart blev det en bild på honey också =)

jonny lånade mina brillor haha =)

det blev min nya bild för han på telefon när han ringer haha =)

nog för idag nu ut på äventyr =)

Hittade några bilder sen påsk som jag totalt glömt stoppa upp =/

vi var hos svärmor i påsk och målade ägg och freja målade sitt första ägg och självklart måste detta fotas och dokumenteras =)

hon är bara två år och målar redan påskägg =) visserligen hamnade lite färg här och där men titta så fint det blir =)

Natalie målade också påskägg men hon kunde inte riktigt bestämma sig hur hon ville ha det så det blev flera varv och fint blev det =)

kim målade också ett vackert ägg i ganja färger haha =)

ja så fint blir det när man tvingar alla att sätta sig ner och måla ägg =) dom ända jag inte lyckades med var jonny, leif och robin haha =)